Va in till en annan doktor idag för att ta
prover igen. Jag har tränat mycket senaste veckorna
och inte druckit tillräckligt och det va därför jag fick
ont i benet. Fick en shot potassium igår så benet känns
bättre nu (Em: Doktorn sa att man får inte ont av en blodpropp,
man blir svullen och röd). Hos doktorn idag så tog dom EKG
igen och hjärtat slog bättre idag. Jag har helt enkelt utvecklat
en överkänslighet mot ett ämne som är i pillrena.. jag har
dessutom haft problem med anxiety (heter på svenska?)
lite till och från och detta bidrog till att min puls ökade.
Jag fick lite lugnande tabletter som jag ska ta här hemma.
Min pappa har haft problem med ryggen i nästan hela
sitt liv och detta har nu kommit tillbaka och han ska opereras
nästa vecka lr iaf inom en snar framtid, jag har lite andra personliga
problem som ja inte vill skriva om här just nu och jag har som ni vet
sedan innan lidit av ätstörningar och detta brukar komma tillbaka lite
till och från när jag blir stressad. Så allt detta var bidragande orsaker
till att min kropp reagerade som den gjorde.
Jag är inte en oansvarig mamma (thank you very much)
för att jag tar 1 piller som jag tidigare kunnat ta 4 av utan problem.
Ja, jag har 2kg som jag vill bli av med. 2kg låter inte mycket för vissa..
men jag mår verkligen dåligt när jag inte väger det jag vill. Dessa
tabletter har tidigare gett mig en energi-kick när jag tränar, dom gör
att man svettas/kissar mer så man inte samlar på sig vätska och
man känner sig inte ‘pluffsig’ som man kan göra ibland. De brukar
fungera jättebra om man vill bli av med 2-3kg snabbt. Jag tränar varje
dag, går till gymmet lr tränar framför TV:n när Abbie sover. Jag har
en träningscykel och ja går på 30-45min promenader med hundarna.
Jag äter inte bröd, jag äter väldigt sällan godis, dricker inte läsk,
undviker alkohol, röker ej, dricker mycket vatten, äter nyttigt men
antagligen inte så mycket som jag borde.. och ändå är det svårt för
mig att hålla mig under 60kg. Jag känner mig bekväm när jag väger
runt 55.. men det är svårt att hålla den vikten.
Som sagt så har jag ätstörningar.. jag säger HAR för att det är
en sjukdom man aldrig blir av med. Eftersom jag ser ‘normal’
ut så är det många som har svårt att förstå hur jag mår.
Jag mår mycket mycket mycket bättre nu än för nåra
år sedan. Det hela började med att jag alltid va lite tyngre
(men även lite längre) än alla mina kompisar när ja va
liten. När jag kom upp i högstadiet så bytte jag kompis
krets några ggr och mådde allmänt dåligt och gick därför
upp mer i vikt. Jag skämdes och hade ingen motivation
alls att försöka gå ner lr bli mer hälsosam.
Denna bild är fr sommaren mellan 9:an och gymn
tror jag.. och jag vägde ALLDELES för mycket
(som mest vägde jag 81kg till mina 166cm.. ush).
Ja har inte så många kort from my heavier days..
för jag mår dåligt nu när jag ser hur jag ser ut.
Under 1a året i gymn. så började jag träna på gymmet
i skolan, köpte mig en träningscykel som ja använde
flitigt och började äta nyttigt. Jag rasade i vikt och
efter nåra månader hade jag gått ner över 20kg.
Jag måde bättre men började oroa mig jättemycket
för att gå upp i vikt. Jag varvade mellan att hetts äta
och sedan springa å sticka fingrarna i halsen och
att inte äta alls på 2-3 dagar. Vågen gick upp och ner
under gymnasiet men ja höll skenet uppe.. alla
tyckte ju att ja varit så duktig.
Träffade pojkvän o vi flyttade ihop efter studenten..
vi hade rätt mycke problem under de år vi va tillsammans
och detta spädde på min bulimi. Jag va sjukskriven
rätt mycket fr jobbet för jag va deprimerad,
gick hos psykolog och nådde botten när
mitt ex gjorde nåt jättehemskt som ja inte vill
gå in på (för jag tror han och hans kompisar läser
här.. och jag har ändå ‘gått vidare och förlåtit
honom för de som hände’).. men det gjorde att det
tog slut mellan oss.
Bodde hemma hos mamma och pappa med alla saker
i resväskor, gick min makeupartist utbildning och
jobbade ändå xx-antal timmar på ICA. Jag blev utbränd
och blev sjukskriven i några veckor och fortsatte att
gå hos psykolog. Det tog ett tag men jag började må
bättre och bättre.. hade ett hälsosammare förhållande
med min kropp, träning, mat.etc. När jag träffade Josh
så måde jag faktiskt otroligt bra och var så lycklig.
När jag flyttade hit va det väldigt upp och ner..
jag hade hemlängtan, hade inga kompisar och började
känna mig deppig igen. För att hålla mig sysselsatt så
började jag träna som en tok. Min bulimi hade gjort att
jag fått massa hål i tänderna och pga detta så vågade
jag ej längre sätta fingrarna i halsen. Josh’s kompis fru
berättade att hon åt dietpills och att hon mådde sååå bra
av dessa. Så det va så jag började. Detta va alltså 2005
och till att börja fungerade dom jättebra och ja rasade ner
till under 50kg för första gången nånsin!
Bjuder på en snygg bild utan smink..
Iaf så kände ja mig skitsnygg men mådde dåligt på insidan.
Jag höll på me pillrena av och till men hade aldrig problem
med hjärtat lr nåt annat. När vi började försöka att bli
gravida så slutade jag me pillrena och under min grav.
skötte ja maten jättebra och tränade med måtta.
Jag hatade att väga mig hos min dr (det tog mig
tillbaka till lågstadiet när en skolsköterska sa:
‘ja, det spelar ingen roll vad du gör. Du kommer alltid
va tjock!’). Till min förvåning så gick ja inte upp så mycket
i början, det mesta kom på slutet när ja samla
på mig vätska. Efter att Abbie va född så började
tankarna runt min kropp å vikt komma tillbaka.
Det mesta försvann snabbt, men de sista 4-5kg
satt där dom satt och de spelade ingen roll va ja
gjorde. Prövade alla dieter i boken och tillslut kom jag
ner i min målvikt. Jag har hållt mig borta fr piller
ett bra tag (för ja vet att de är beroendeframkallande)
men när Josh sa att jag ska till Maui om 2v. så fick jag
panik och ville bli av med kilona ja samlat på mig under
min sverige semester SNABBT. Dumt, jag vet.. Men nu
är det som det är.
Sorry att inlägget blev en hel novell.. men ja vill förklara
hur det ligger till och varför jag är så nojjig med min vikt.
Jag blev retad för min vikt när jag va liten och på insidan
så känner jag mig alltid som en knubbig 10åring, det spelar
ingen roll vad vågen eller spegeln visar. Så är de bara..
och ni som ej varit med om nåt liknande har ingen aning
om hur det är. Jag tog illa vid mig av en kommentar jag
fick imorse.. att jag är oansvarig som tar piller när jag har
barn och att ja får skylla mig själv om ja får en blodpropp
och att om är intelligent så vet man att piller inte fungerar.
Ni har ingen aning om vad jag varit med om eller varför
jag mår som jag mår ibland.. men nu har jag iaf försökt
förklara och ja hoppas ni förstår lite bätter nu.
Puss på er alla små pussgurkor som finns där för mig
när jag mår dåligt (och när ja mår bra haha).
I love you all <3
Hedda - Åh, vad jag önskar att du kunde se vad vi andra ser!
Men jag tvivlar inte alls på hur du känner och uppfattar din egen spegelbild (och de där fåniga sumbolerna på vågen). Jag väger bra mycket mer än du, men verkar ändå mer till freds med mitt utseende. Vi kanske kan byta? :-p
*kram*
Malin - Det är många som dömmer utan att tänka sig för, det är ändå ingen ursäkt för deras beteende. Som Hedda skrev, önskar du kunde se vad vi alla andra ser. Du är så vacker, många skulle döda för din kropp.
em - Utseende ar valdigt forgangligt, och blir det tillslut en stor del av jaget, och det man lutar sej at, och drar kraft av, ja da faller man. Jag onskar kvinnor (ja, for det ar framforallt vi), sokte bekraftelse och styrka i annat an vart utseende, och da framfor allt “smalhet”. for som du skriver Madde, sa var du inte lyckligare nar du vagde 50 (som f.o ar undervikt om du ar 1.66m), och lyckan lar inte komma vid 55 heller. och vad ar det for lycka da? jo, en forganglig sadan.
Men det viktigaste kanske inte ar det. Det allra, viktigaste, nar man bestammer sig for att bli mamma, ar att man maste ge upp, gora sig av med, kasta bort, alla sana tankar. For barn forstar mycket mer an vad vi tror, och fran en mycket tidigare alder. Jag tror inte att det ar din avsikt att fora vidare sana tankar/beteenden till din dotter. For hon kommer forsta en dag, och att hennes varde och lycka skulle ligga i vikt och smalhet ar inget som jag tror du vill fora vidare. Skaffa dig lycka att luta dej mot som inte forsvinner och gor dej olycklig. For mig ar det min utbildning. Vad ar det for dig?
Hanna - Hoppas att du på något sätt kan komma över dom där tankarna, du är supersnygg o alldeles lagom!! skulle du sluta träna så skulle du säkert gå ner 2 kg på en vecka, så mycket som du tränar så är de ju mycket muskler också, tänk på det. Muskler väger mer än fett!!
Maria - Jag vill bara skicka en kram åt dig Madde! *Kraaam*
Ps: Anxiety heter ångest på svenska. Jag lider också av det i bland. Det är fanimig skitjobbigt. Ds.
Ida♥ - Gud va bra skrivet! Jag förstår att du blev lessen av den kommentaren. Jag har lite samma tankesätt som dig.strävar alltid efter att gå ner i vikt och vill bli smal, tror att jag ska bli lyckligare då? Jag tror tyvärr att det är rätt vanligt att tjejer idag känner såhär..
Chrissy - Hej, vet precis va du menar med självkänsla och ångest och att en enda kommentar (som den från din skolsköterska i 4:an) kan sätta spår och förstöra i flera år. Du är perfekt som du är. Hoppas du mår bättre snart!
Tack för en bra blogg,
kram
Maria - Hej!
Jag brukar spana in din blogg i bland. Mest för att vi har flickor som är lika gamla 😀
Men jag har aldrig kommenterat förut, men nu var jag bara tvungen…KRAAAM på dig. Du är en fantstiskt vacker mammelura!
/maria
Michaela - Va modigt av dig att beratta den historien!
Du ar skitsnygg, sluta vara dum mot dig sjalv! Du kan ga upp massor av kilon och fortfarande vara snygg. Att vaga under 50 kg och vara 166 cm lang ar inte ok. Och at ta fan inga piller! Jag vill inte predika och saga fy, men tror mig de pillrena ar skitfarliga. Det ar amfetamin! Det finns en anledning till att pillrena ar olagliga (aven for receptskrivning) i de flesta lander (och jag ar leg. ssk.)!
Ska du nagonsin bo i Sverige?
Jobbar du i USA?
Pratar du svenska med Abigail (va sot hon ar!)?
Kramar
Cizzi - Madde, Vill skicka en stor kram till dig! Jag har oxå haft panik ångest i många år men just nu är det bättre och jag behöver inte ta nån medicin i alla fall. Har du funderat på att gå till en Counselor? För mig var det jätte skönt att ha nån att prata med som inte älskade mig och försökte fixa mina problem för mig. Utan nån som bara lyssnade och gav nya synsätt.
Många kramar!
TingTing (susann) - Hej Madde – Ville bara tala om for dig hur vacker du ar!
Sara-Mira - Jag blev tårögd av detta inlägg…utan att gå in för mycket på mitt eget så måste jag bara säga att jag förstår dig och vill skicka massa varma kramar!!!!!!!! Har haft ätstörningar (anorexi) till och från under typ 10 års tid, känner så igen mig i det du beskriver med ups and downs och att man aldrig blir helt fri…det förföljer en och dyker upp så fort man har en lite jobbigare period i livet.
Vill att du ska veta hur vacker jag tycker att du är, du har en superfin kropp som du ska vara stolt över. Du har burit och fött fram Abbie och ändå har du en så välbehållen figur, det är få förunnat. Det är svårt att se vad andra ser när man är så självkritisk, men kanske någon gång i livet att man lär sig uppskatta sig själv mer, som man är…
Det konstiga är att när man väl når sitt mål med vikt eller utseende eller vad det nu är, så är man ändå inte 100% lycklig som man trodde att man skulle bli.
Strunta i såna där clueless kommentarer, jag kan bara av att läsa din blogg se hur underbar mamma du är till Abbie och den som skriver det där har ingen aning om vad livet verkligen är. Yo go girl!
Kram o ha en mysig helg.
//Sara-Mira o Aprilia
Marie - så modigt skrivet. Du är dösnygg, det borde jag ha skrivit för länge sedan! Jag halkade in här från fl eftersom vi väntade döttrar ungefär samtidigt.
johanna - vet vad du genom lidigt för jag har själv gått i genom det hela mitt liv. många varma kramar till dig. Du har en underbar vacker dotter.
Anna i AZ - Hejsan!!! Väldigt bra och personligt skrivet. Jag har också varit på och ätit de där förbaskade pillren. Jag åt sådana med effedrin (vet ej hur det stavas) Livsfarliga, mitt hjärta rusade varje dag. Men jag jobbade som en tok och jag kände mig pigg och jag gick ner i vikt och orkade med jobbet. Tillslut så tänkte jag att det nog inte var särskilt bra för mitt hjärta så jag slutade och gick upp i vikt men har aldrig varit särskilt nojjig över min vikt även fast jag väger ca 80 kg. Jag skulle önska att jag vägde som du men har insett att jag har en stor benstomme 😉 Jag önskar for me for you hihi att du kommer över dina ätstörningar och inser att du är fantastiskt snygg.
sofie u - Hej plutt!
ville bara säga att jag älskar dig min vän.puss
ulrica - Kramar
Anna - Hej,
Brukara kolla in din sida ibland har en flicka som är nån månad äldre. Ville bara skriva att jag tycker du ser super bra ut och att du har en underbar blogg. Styrkekramar!
Anette - Vill bara skicka en stor kram till dig Madde! Jag förstår endel av det du gått igenom eftersom jag själv haft ätstörningar och jag kan fortfarande få panik över min vikt trots att det på långa vägar inte är så extremt som det var för några år sedan.
Ville bara säga att du är jättefin nu iaf och hoppas att du mår bättre
KRAM
Anette med Loke